Resan till Sverige 1929
Under våren 1929 beviljade sovjetmyndigheterna tillstånd till utresa under speciella villkor. Den 26 april beviljade den svenska regeringen inresetillstånd för svenskbyborna. Den amerikanskfinansierade judiska organisationen Agrojoint skulle lösa in gårdarna i byn. Trots att svenska kommunister utsända från Kominterns högskola i Moskva gjorde ett sista försök att övertala byborna att stanna ville de resa. Alla fick sedan ändå inte utresetillstånd, de tre pojkarna i Röda armén till exempel. Inte heller svenskar som var bosatta i andra byar fick resa. För att inte tala om svenskbyborna i Sibirien som råkat ut för utrensningar och avrättningar redan vid denna tid – de visste inte ens om att deras släktingar nu var på väg bort. I början på juli fotograferades samtliga 888 svenskbybor som anmält sig för utvandring. Den 23 juli 1929 lämnade alla, utom två som ångrade sig, byn med två ryska flodångare. Den 24 juli gick 885 personer ombord på det turkiska skeppet Firuzan, änkan Maria Annas avled i hamnstaden Cherson och begravdes där. Tidigt på morgonen den 26 juli anlöpte skeppet Constantsa i Rumänien och därifrån gick resan med tåg upp igenom Europa. Via tyska Sassnitz kom gruppen till Trelleborg den 1 augusti på kvällen.

I Sverige
De 885 svenskbyborna inkvarterades i gamla nedlagda Smålands regementes kaserner i Jönköping. Där inrättade en skola och en arbetsförmedling och där fanns tillgång till vårdpersonal mm.

Gammalsvenskbykommittén bildades den 25 juni 1929 på initiativ av Socialdepartementet och Svenska Röda Korset. Den bestod av 19 ledamöter med prins Carl som ordförande. Den utsåg ett arbetsutskott som verkställande organ. Det gällde att ta emot och inkvartera svenskbyborna och förmedla lämpliga arbeten för dem. Under hösten 1929 skulle svenskbyborna först ut i jordbrukspraktik som statare på olika gårdar och gods i Sverige. Svenskbyborna som trott att de skulle förbli samlade i en enhetlig bosättning i Sverige blev besvikna. i december 1929 fanns endast 180 personer kvar i Jönköping, främst äldre och sjuka. Den 1 juni 1930 avvecklades förläggningen i Jönköping och femton åldringar fördes över till ett ålderdomshem som iordningställts på Snäckarve gård i Träkumla socken på Gotland.

Kommittén anordnade en insamling och anlitade sedan Statens egnahemsstyrelse för att anskaffa mark. Ett antal gårdar inköptes och svenskbyborna bosatte sig främst i Skaraborgs och Jönköpings län och på Gotland. Där skulle svenskbyborna bosätta sig och via avbetalningar på lånen efterhand överta gårdarna. Kommittén upplöstes 1930.

Vid sammanträde den 7 november 1929 beslöt Gammalsvenskbykommittén att bilda en stiftelse, kallad Gammalsvenskbystiftelsen. Den skulle överta kommitténs arbete och förvalta insamlade och ytterligare inflytande penningmedel och andra tillgångar samt stödja och biträda i Sverige bosatta svenskbybor. Kungl. Maj:t godkände stadgarna för stiftelsen och utsåg sex ledamöter. Övriga ledamöter var ordföranden i Svenska Röda Korset, ärkebiskopen samt cheferna för Socialstyrelsen, Lantbruksstyrelsen och Skolöverstyrelsen. Stiftelsen avvecklades 1938.

Ett åttiotal svenskbybor reste vidare till släktingar i Kanada 1930 och sammanlagt 243 personer återvände till Sovjetukraina i tre grupper 1929-31.

Av de återstående kom majoriteten att bosätta sig på Gotland (2/3) och stor en grupp i trakterna runt Vätterns södra strand samt några familjer i Stockholmsområdet. De flesta blev jordbrukare. 1937 räknade man med att sammanlagt 130 familjer stannat i Sverige och med de nytillkomna barnen rörde det sig om 750 personer. Kritiken mot Gammalsvenskbystiftelsen gällde framför allt att stiftelsen köpte in fastigheter till ett överpris och det var detta pris som svenskbyborna hade att lösa in sin fastighet till. Stiftelsen konstaterade att man lyckat väl och att det hade gått bra för denna folkgrupp.

Gammalsvenskby – Röda svenskby
Av de 243 personer som återvände 1929-31 var det inte många som var övertygade kommunister. Kvar i byn fanns ett femtiotal svenskar som inte följt med till Sverige, däribland de tre unga män som gjort sin militärtjänst i Röda armén. Kommunistiska Internationalen i Moskva dirigerade 1930 ett tiotal skolade svenska kommunister till byn för att organisera jordbrukskollektivet ”Det svenska kommunistpartiet” (Sjvedkompartija) i byn. Hit kom Edvin Blom med familj, Karl Andersson, Hugo Herman Lauenstein, Ture Grääs med familj, Kasper och Hildur Gustafsson med dotter, Karl Holmström med sina döttrar Svea och Göta, Gunnar Blomberg, Erik Karlsson (under pseudonymen Karl Johansson), Paul Söderman (under pseudonymen Karl Lindroos) och Erik Pettersson. Familjerna Blom och Grääs kom att stanna längst, de lämnade byn 1932. Karl Andersson och Hugo Herman Lauenstein lyckades tidigare lämna Sovjetunionen med varsin syster Utas. Utrensningar med deportationer förekom redan 1932-33, men värre var de 1937-38 när 18 svenskar plockades ut och avrättades för antisovjetisk verksamhet. Ansvariga var lokala bybor, däribland även svenskar, som angivit de andra. Under denna tid förbjöds även svenskundervisningen i byn och skolan stängdes. När tyskarna intog denna del av Ukraina den 25 augusti 1941 samlade de yngre anhöriga ihop till anklagelseakter mot de ansvariga. 1942 ställdes de till ansvar Petter Utas avrättades efter en kort rättegång och senare dömdes och avrättades även Julius Annas och Dmitrij Krakovski. Vid den här tiden bodde cirka 300 svenskar i byn.

Den 24 oktober 1943, när kriget vänt, beslöt de tyska myndigheterna att evakuera även svenskbyborna. Till fots och med kärror, som en gång på väg ned hit från Dagö, fick svenskbyborna dra bort. De skulle till Krotoschyn i Polen som tyskarna ville kolonisera med germaner, men nästan hälften kom med järnväg till Offenburg i Baden i västra Tyskland. Där kom de att stanna ett år innan kriget rullade in över dem från alla håll. Ett femtiotal svenskbybor lyckades ta sig till Sverige 1945, av de övriga cirka 250 byborna skickades de flesta till arbetsläger i Komi.

Svenskbyborna idag, i Sverige, Kanada, Tyskland och Ryssland
Många svenskbybor lyckades få rätt att återvända till sin hemby från arbetslägren. Där levde de i relativ isolering till 1965, när ett tjugotal fick utresetillstånd. Därefter kom det att dröja till slutet av 1980-talet innan kontakten med Sverige återupprättades.

Svenskbyborna i Sverige har rotat sig väl och så gott som helt integrerats i det svenska samhället. Det är inte många svenskbybor som numer gifter sig med andra svenskbyättlingar och därmed har gruppen assimilerats med övriga svenskar. Ändå finns en god medvetenhet om sitt ursprung ofta kvar, och framför allt har de gemensamma aktiviteterna kring Svenskbygården i Roma snarare ökat än minskat de senare åren. Detta pekar på en stark medvetenhet om gruppens särart. Ofta är intresset stort bland även de ingifta svenskbyborna som fascineras över att tillfogas gruppen och ibland tar hela familjen ett svenskbynamn som familjenamn istället för att behålla ett vanligt svenskt efternamn.

I Kanada dit de första svenskbyborna anlände på 1880-talet höll sig de första svenskbyborna gärna till andra skandinaver. De var aktiva i att bygga skolor och kyrkor och var ofta mycket aktiva församlingsbor. Snart splittrades de dock och många flyttade vidare från staten Alberta till de östra delarna av British Columbia och till staden Vancouver. Några flyttade även över den då öppna gränsen till USA. De svenskbybor som anlände 1930 slog sig till största delen ned i Winnipeg-området och där har sammanhållningen ofta varit starkare. Under 2000-talet bildades en förening för svenskbyättlingar i Kanada och Karen Wright-Annas har gett ut en innehållsrik bok om svenskbysläkterna och deras öden i landet.

Till Tyskland kom det redan under andra världskriget svenskbybor som stannade där, ofta sådana som var ingifta med tyskar. Under början av 1990-talet när Sovjetunionen brakade samman kom det tillsammans med tyskar som fick inresetillstånd till det återförenade Tyskland också många svenskbyättlingar från Sibirien och Kazakstan. Ättlingar till familjerna Mutas, Utas, Tinis och Koppers återfinns nu i Tyskland.

Åtskilliga svenkbyättlingar bor sedan ännu kvar i Omsk-området i Ryssland och i närheten av staden Pavlodar i Kazakstan.