När mälardalssvenskan på 1200-talet genomgick sin monoftongering, när alltså stein och bein blev sten och ben, nådde denna nymodighet inte språkområdets ytterområden. I Dalarna och på Gotland, i Finland och i Estland behöll man sina diftonger. På Dagö och i Gammalsvenskby som bain och stain.

I övrig uttalade man orden som de också skrevs, medan riksspråket förenklades. Sj- uttalades fortfarande som s + j (eller s + i) som i s-i-uk. Bokstaven k behölls hårt framför alla vokaler som i käpp med hårt k och likadant med g-et som i gädda med hårt g. Man behöll sina tre genus och införde aldrig nymodigheten reale (den-kön); man sade t.ex. han om månen och hon om solen. Bokstaven ö hade försvagats till ett e (kött blev kett med hårt k) och bokstaven y hade blivit ett i (kyrka blev kirkia med hårt k). Eng-ljudet infördes aldrig sjunga uttaldes t.ex. siun-g-ga med tydligt g i mitten och en antydan till g i slutet.

Ålderdomliga urgermanska ord (jämför med engelskan) som spån för sked, horsar om unghästar och roov för en typ av utskjutande tak behöll man också. När byborna i början av 1900-talet för första gången såg en cykel utbröt en liten tvist i byn om vad man skulle kalla denna tingest. Somliga ansåg att det skulle kallas ria-vavn (en ridvagn) eftersom man satt på den, andra ansåg att den borde heta löup-hiul (ett löphjul) eftersom man liksom sprang med det. Ria-vavn vann och slog igenom i svenskbymålet. I övrigt plockade man in en hel del tyska ord (om sjukdomar och mediciner) och ryska ord (om frukter, grönsaker och maträtter). Några estniska ord hade till sist faktiskt följt med från Dagö som t.ex. peltik (utedass) och konn (groda).